Post by Gerdin on Aug 23, 2012 5:52:38 GMT 2
...om våra vänners äventyr i Westmark.
Första delen skrivs av en enormt övertrött Mathias, jag ber därför om ursäkt för låg humor och dåliga.... allting.
Efter mördarkaninernas vilda påhopp återvände åter våra hjältar till Smegtuna (byn har inget namn, och nej, det kommer inte heta något med mök) för att mottaga antivirus mot Rubies, något som dödar en karaktär om han har det mer än en halv spelning. (dålig ursäkt eftersom folk är sumpiga och inte dyker upp)
Väl där träffade Arne Tofsing och Zebastian Grimm först en medikarie vid namn Herr Otto Flick och en muterad mullvad med coca-brillor och konstiga händer vid namn Mjelker Blocknyckel. De senare tu rekryterades snabbt, eftersom de verkade vara "dugliga och ärliga karlar på jakt efter äventyr", som sig bör.
Efter ett besök hos Espen's grunkor och mojänger - allt inom gammalt och nytt gick färden åter mot Trekåka och dess osynliga, besynnerliga usch-och-fy-barriär.
Under våra "hjältar"s första natt i ödemarken hände något besynnerligt. När mullvaden Mjelker satt nattvakt så väcktes de övriga av ett vrål precis utanför tältet. Det visade sig att det var en man som ramlat ner i deras lägereld. Mjelker tittade lugnt på honom medan han försvann därifrån skrikande och rykande. Kvar lämnade han endast en bränd rock.
När morgonen grydde packade våra vänner ihop och lämnade endast en svagt rykande rock efter sig i morgondaggen. I rask takt red de, men trots det lyckades Grimm mirakulöst se en reflektion i ett tätt busksnår när han höll utkik efter mökhökar och slaggfragglar.... Kunde det vara en enorm padda av glas, eller kanske till och med ett blipperspel, som de hört så vilda historier om i Hindenburg?
Det visade sig vara en bagagelucka. Eller snarare en spegel som låg på sagda bagagelucka. Efter att girigt ha roffat åt sig det blänkande fornfyndet öppnade Grimm trunken på vrålåket. Vad kunde han finna där, tro?? De prylkåta farbröderna rotade friskt i svärmorsutrymmet. Grimm kände sin lekamen fladdra när han hittade hela trettio stycken 10mm patroner i perfekt skick till sin kära pickadulver. Herr Flick tyckte sig se en dragulk i utrymmet, men det visade sig vara något som SL glömt vad det var. Mjelker hittade ett vackert bultkryss som han nöjt plockade på sig.
Grimm började hugga sig fram emot resten av vrålåket, och i samma veva anslöt den halvblinda finkelkorren till gruppen och började rota i bagusjen. Elva forntida slugs blev bytet innan han kröp fram emot framsätet genom det uppruttna baksätet. Han såg snabbt att det satt ett människoskelett i drajversitsen, och ville genast leta efter saftiga ollon. Zebastian Grimm hade fläskat sig fram till bildörren han också, och såg kvickt att det satt en automat i hjulkrubban. Arne hävdade bitskt att det var en människa och en vild dispyt uppstod inte alls, men däremot öppnade Grimm dörren, och ut föll en besynnerlig hybrid mellan människa och maskin. En glaslins som öga och mekanisk vänsterarm! Vad är detta för fyle undrade gruppen. Otto Flick vidhöll direkt att det rörde sig av någon form av maskeradutstyrsel, satte sig och letade igenom handskfacket på bilen. Inga handskar påträffades, men väl ett gäng patroner .44 magnum, medan mullvaden rev av den mekaniska armen på vår stackars hybrik, som han säkert kan kallas.
Efter denna besynnerliga upptäckt fortsatte färden under obekväm tystnad, och till kvällningen hade de kommit fram. När de närmade sig sänkte sig en ytterst otrevlig känsla över dem, och den påläste Arne Tofsing, som nästan läst ut en hel Fibban tänkte att såhär måste forntidsfolken sett när de såg den hemskaste skräckflimmren av de alla - Ensam Hemma 2!
Våra hjältar fick vika av. Arne gick bakåt och tog till flaskan, Grimm och Mjelker gick klocksols, medan herr Flick fick gå omkrets. Tyvärr blev herrarna Grimm och Blocknyckel uppslupna i en vild diskussion om att fåglarna som samlats på taken i trekåka egentligen var förvandlade sotsälar från Draggeboda, och glömde således meddela den stackars skinntorre Otto Flick om att de råkat kasta öga på en enorm råttbjörn som var på väg mot honom. Dock blev Herr Flick sin egen spejare när han red runt en husknut och fick se den nästan fyra meter långa björnen resa sig på sina baktassar. Sen blev det rida av.
Den försupna tokjosaren såg vidundret komma farande efter den spinkige mannen och hans häst och spånade snabbt ihop en fiffig illusion i sin försupna hjärna, varpå det hårlösa missfostret flydde fortare än kvickt. (Björnen, inte Flick)
Våra vänner kom inte fram till någon lösning på hur de skulle komma igenom fegisfältet, så de retirerade stiligt (ingen dog alltså) cirka en kilometer bakåt, upp på en höjd där de kunde se både varifrån de kom och de tre byggnaderna som nästan smädade gruppen med sin blotta existens. Medan Zebastian Grimm höll vakt gick de andra och lade sig, men redan en dryg timme uppenbarade sig sex personer till häst varifrån de kom. Ryttarna satt av och våra vänner lade sig i bakhåll, utom Arne som lade sig bakom tältet. Han lyckades verkligen gömma sig för både vänner och fiender, den slugingen.
De sex delade upp sig i två grupper och försökte ta sig upp och överraska våra vänner, men ack så de sket sig! Herr Flick sköt genast ner två av rövlapparna med ett varsitt skott i huvudet. Hade man kunnat skita på sig av stolthet så hade Otto Flick gjort det tre gånger om. Den stackars mullvaden hade mindre tur och blev skjuten av bovarnas dundrande pickadulver. Det sköts hej vilt på loparkullen, som ingen av dem visste att den hette, och våra vänner såg ut att gå en ond bråd död till mötes. Då kröp kotten fram och satte upp huvudet över kullens kant i månskenet, varpå han fick ett skott i det. Han förbannade den allsmäktige guden och undrade hur skurkarna kunde se honom, men han inte kunde se dem?? "Med 6% i iakttagelseförmåga är man ju för kejsaren som en slaghök i sinnet!" skrek hans inre röst för en sekund, sedan drog han tillbaka huvudet för att gömma sig... Sedan kom genidraget! Han kröp rakt fram där han nyss var, eftersom han ändå inte visste var skurkarna var. De blev antagligen förvånade när han kom krypandes som en gammal lusingfoting från samma ställe där han nyss visat upp ett stort lurvigt huvud med stolt stående öron.
De sköt det lilla dumdjuret igen, och kotten kastade ännu en illusion. De tre skurkarna på högersidan trodde inte sina ögon! De kunde faktiskt knappt se förbi sina egna ögonlock, då illusionen av en rökgranat gjorde dem i princip blinda. "Som att skjuta fiskar i en trumma" tänkte Grimm och Mjelker, som gjorde processen kort med de stackars bovarna, och i ungefär samma stund föll sista skurken även på Herr Flicks sida.
En närmare undersökning av bovarna, som antingen var döda eller sågs till bli döda, visade att en av dem hade en bränd rock! Samtliga hade ett besynnerligt "B" / "b" på sina rock-kragar, och en av dem - en kvinna - hade en svart keps och läderrock. Samtliga hade revolvrar, men döm om våra hjältars förvåning när det visade sig vara Skarprättarrevolvrar! Fem skott av kejsarens bästaste patroner, redo att slita motståndarna i stycken! Otto Flick flyttade kropparna bort en bit, för att distrahera rovdjur och annat fyle, något som visade sig vara en slug idé.
Mjelker spanade vilt med en lånad kikare under natten, och såg några mystiska ljus i det ena huset i Trekåka, samt ett ojämnt, svagt blinkande ljus på den stora anställningen med de fräsiga antellerna på. Han beslöt sig för att undersöka närmare när det ljusnat.
När morgonen grydde vilade de för att återfå sin styrka efter diverse skott och blessyrer från natten, men Mjelker trotsade sina skador och gick närmare husen. Med kikarens hjälp undersökte han först fönstren, sedan taken på byggnaderna, och som av en slump fick han syn på något besynnerligt. Bland luftkonsjonering och annat fladder-mek fanns det någon form av sfär, byggd av små trianglar. "Dessa måste dö" tänkte den tjockbrillade gnagaren, och började skjuta. Efter ett antal skott fick han fram önskad effekt, och ett litet rökmoln steg mot himlen, men försvann snabbt. Dryga femton skott gick åt till att förstöra sfärerna, men till slut var han nöjd med sitt dagsverke och haltade hem till tältet. "När vi fått styrkan tillbaka är det dags att testa om min plan fungerar" tänkte han med ett leende och lade sig tillrätta vid elden, där en mustig soppa höll på att bli färdig för inmundigande.
Tack för en trevlig spelning.
Första delen skrivs av en enormt övertrött Mathias, jag ber därför om ursäkt för låg humor och dåliga.... allting.
Efter mördarkaninernas vilda påhopp återvände åter våra hjältar till Smegtuna (byn har inget namn, och nej, det kommer inte heta något med mök) för att mottaga antivirus mot Rubies, något som dödar en karaktär om han har det mer än en halv spelning. (dålig ursäkt eftersom folk är sumpiga och inte dyker upp)
Väl där träffade Arne Tofsing och Zebastian Grimm först en medikarie vid namn Herr Otto Flick och en muterad mullvad med coca-brillor och konstiga händer vid namn Mjelker Blocknyckel. De senare tu rekryterades snabbt, eftersom de verkade vara "dugliga och ärliga karlar på jakt efter äventyr", som sig bör.
Efter ett besök hos Espen's grunkor och mojänger - allt inom gammalt och nytt gick färden åter mot Trekåka och dess osynliga, besynnerliga usch-och-fy-barriär.
Under våra "hjältar"s första natt i ödemarken hände något besynnerligt. När mullvaden Mjelker satt nattvakt så väcktes de övriga av ett vrål precis utanför tältet. Det visade sig att det var en man som ramlat ner i deras lägereld. Mjelker tittade lugnt på honom medan han försvann därifrån skrikande och rykande. Kvar lämnade han endast en bränd rock.
När morgonen grydde packade våra vänner ihop och lämnade endast en svagt rykande rock efter sig i morgondaggen. I rask takt red de, men trots det lyckades Grimm mirakulöst se en reflektion i ett tätt busksnår när han höll utkik efter mökhökar och slaggfragglar.... Kunde det vara en enorm padda av glas, eller kanske till och med ett blipperspel, som de hört så vilda historier om i Hindenburg?
Det visade sig vara en bagagelucka. Eller snarare en spegel som låg på sagda bagagelucka. Efter att girigt ha roffat åt sig det blänkande fornfyndet öppnade Grimm trunken på vrålåket. Vad kunde han finna där, tro?? De prylkåta farbröderna rotade friskt i svärmorsutrymmet. Grimm kände sin lekamen fladdra när han hittade hela trettio stycken 10mm patroner i perfekt skick till sin kära pickadulver. Herr Flick tyckte sig se en dragulk i utrymmet, men det visade sig vara något som SL glömt vad det var. Mjelker hittade ett vackert bultkryss som han nöjt plockade på sig.
Grimm började hugga sig fram emot resten av vrålåket, och i samma veva anslöt den halvblinda finkelkorren till gruppen och började rota i bagusjen. Elva forntida slugs blev bytet innan han kröp fram emot framsätet genom det uppruttna baksätet. Han såg snabbt att det satt ett människoskelett i drajversitsen, och ville genast leta efter saftiga ollon. Zebastian Grimm hade fläskat sig fram till bildörren han också, och såg kvickt att det satt en automat i hjulkrubban. Arne hävdade bitskt att det var en människa och en vild dispyt uppstod inte alls, men däremot öppnade Grimm dörren, och ut föll en besynnerlig hybrid mellan människa och maskin. En glaslins som öga och mekanisk vänsterarm! Vad är detta för fyle undrade gruppen. Otto Flick vidhöll direkt att det rörde sig av någon form av maskeradutstyrsel, satte sig och letade igenom handskfacket på bilen. Inga handskar påträffades, men väl ett gäng patroner .44 magnum, medan mullvaden rev av den mekaniska armen på vår stackars hybrik, som han säkert kan kallas.
Efter denna besynnerliga upptäckt fortsatte färden under obekväm tystnad, och till kvällningen hade de kommit fram. När de närmade sig sänkte sig en ytterst otrevlig känsla över dem, och den påläste Arne Tofsing, som nästan läst ut en hel Fibban tänkte att såhär måste forntidsfolken sett när de såg den hemskaste skräckflimmren av de alla - Ensam Hemma 2!
Våra hjältar fick vika av. Arne gick bakåt och tog till flaskan, Grimm och Mjelker gick klocksols, medan herr Flick fick gå omkrets. Tyvärr blev herrarna Grimm och Blocknyckel uppslupna i en vild diskussion om att fåglarna som samlats på taken i trekåka egentligen var förvandlade sotsälar från Draggeboda, och glömde således meddela den stackars skinntorre Otto Flick om att de råkat kasta öga på en enorm råttbjörn som var på väg mot honom. Dock blev Herr Flick sin egen spejare när han red runt en husknut och fick se den nästan fyra meter långa björnen resa sig på sina baktassar. Sen blev det rida av.
Den försupna tokjosaren såg vidundret komma farande efter den spinkige mannen och hans häst och spånade snabbt ihop en fiffig illusion i sin försupna hjärna, varpå det hårlösa missfostret flydde fortare än kvickt. (Björnen, inte Flick)
Våra vänner kom inte fram till någon lösning på hur de skulle komma igenom fegisfältet, så de retirerade stiligt (ingen dog alltså) cirka en kilometer bakåt, upp på en höjd där de kunde se både varifrån de kom och de tre byggnaderna som nästan smädade gruppen med sin blotta existens. Medan Zebastian Grimm höll vakt gick de andra och lade sig, men redan en dryg timme uppenbarade sig sex personer till häst varifrån de kom. Ryttarna satt av och våra vänner lade sig i bakhåll, utom Arne som lade sig bakom tältet. Han lyckades verkligen gömma sig för både vänner och fiender, den slugingen.
De sex delade upp sig i två grupper och försökte ta sig upp och överraska våra vänner, men ack så de sket sig! Herr Flick sköt genast ner två av rövlapparna med ett varsitt skott i huvudet. Hade man kunnat skita på sig av stolthet så hade Otto Flick gjort det tre gånger om. Den stackars mullvaden hade mindre tur och blev skjuten av bovarnas dundrande pickadulver. Det sköts hej vilt på loparkullen, som ingen av dem visste att den hette, och våra vänner såg ut att gå en ond bråd död till mötes. Då kröp kotten fram och satte upp huvudet över kullens kant i månskenet, varpå han fick ett skott i det. Han förbannade den allsmäktige guden och undrade hur skurkarna kunde se honom, men han inte kunde se dem?? "Med 6% i iakttagelseförmåga är man ju för kejsaren som en slaghök i sinnet!" skrek hans inre röst för en sekund, sedan drog han tillbaka huvudet för att gömma sig... Sedan kom genidraget! Han kröp rakt fram där han nyss var, eftersom han ändå inte visste var skurkarna var. De blev antagligen förvånade när han kom krypandes som en gammal lusingfoting från samma ställe där han nyss visat upp ett stort lurvigt huvud med stolt stående öron.
De sköt det lilla dumdjuret igen, och kotten kastade ännu en illusion. De tre skurkarna på högersidan trodde inte sina ögon! De kunde faktiskt knappt se förbi sina egna ögonlock, då illusionen av en rökgranat gjorde dem i princip blinda. "Som att skjuta fiskar i en trumma" tänkte Grimm och Mjelker, som gjorde processen kort med de stackars bovarna, och i ungefär samma stund föll sista skurken även på Herr Flicks sida.
En närmare undersökning av bovarna, som antingen var döda eller sågs till bli döda, visade att en av dem hade en bränd rock! Samtliga hade ett besynnerligt "B" / "b" på sina rock-kragar, och en av dem - en kvinna - hade en svart keps och läderrock. Samtliga hade revolvrar, men döm om våra hjältars förvåning när det visade sig vara Skarprättarrevolvrar! Fem skott av kejsarens bästaste patroner, redo att slita motståndarna i stycken! Otto Flick flyttade kropparna bort en bit, för att distrahera rovdjur och annat fyle, något som visade sig vara en slug idé.
Mjelker spanade vilt med en lånad kikare under natten, och såg några mystiska ljus i det ena huset i Trekåka, samt ett ojämnt, svagt blinkande ljus på den stora anställningen med de fräsiga antellerna på. Han beslöt sig för att undersöka närmare när det ljusnat.
När morgonen grydde vilade de för att återfå sin styrka efter diverse skott och blessyrer från natten, men Mjelker trotsade sina skador och gick närmare husen. Med kikarens hjälp undersökte han först fönstren, sedan taken på byggnaderna, och som av en slump fick han syn på något besynnerligt. Bland luftkonsjonering och annat fladder-mek fanns det någon form av sfär, byggd av små trianglar. "Dessa måste dö" tänkte den tjockbrillade gnagaren, och började skjuta. Efter ett antal skott fick han fram önskad effekt, och ett litet rökmoln steg mot himlen, men försvann snabbt. Dryga femton skott gick åt till att förstöra sfärerna, men till slut var han nöjd med sitt dagsverke och haltade hem till tältet. "När vi fått styrkan tillbaka är det dags att testa om min plan fungerar" tänkte han med ett leende och lade sig tillrätta vid elden, där en mustig soppa höll på att bli färdig för inmundigande.
Tack för en trevlig spelning.
