Äventyrs info!

[coca]

Inledning

Du befinner dig på en äng med högt gräs, du känner med din hand hur lent det är och du känner även vindens lätta bris mot ditt ansikte. Du ser barn leka vid floden och gårdsmännen arbeta i lugnet. Du tittar upp mot den stilla himlen och konstaterar att sommaren snart är slut. Därefter hörs ett barnaskrik från floden och med ett ögonblick blir det vindstilla. Lugnet och arbetsviljan hos gårdsmännen har bytts ut mot nerbrunna gårdar och ett fält av endast aska. Det ensamma trädet i floden brinner och himlen ovanför dig är svart. Du kommer fram till det skrikande barnet och ser där en ljushårig alfflicka med blod i hela ansiktet och söndertrasade kläder. Flickan har i sina händer, en märklig sten, och ber om hjälp… Stenen faller sedan till marken och slukas av askan… ett hånfullt skratt med mörk stämma ljuder högt i ditt huvud samtidigt som det börjar komma magma upp från askan där stenen slukades… du kallsvettas…

Du ser sedan framför dig hur en nu ljushårig och ståtlig alfkvinna, den vackraste och mest f*gra varelse du någonsin skådat, stå framför dig, och med den ljuvligaste röst tala till dig med en väldig övertygan:

"Du, måste färdas till byn Biorngård i landet Vildland i Osthem och där söka upp en man vid namn Grimvald Drakdräpe. Det är viktigt att du finner honom, han är nyckeln till Trudvangs överlevnad. Finn honom och rädda er värld… du är inte ensam… fler kommer dela ditt äventyr… lycka till… Finn Grimvald och Ödesstenen!”

Den vackra Alfkvinnan tynar sedan bort och en kraftig dimma uppstår och i denna börjar två flammande ögon uppenbara sig tillsammans med ett gap omlindat av eld. Från ögonen hör du samma mörka röst tala på ett främmande språk… du ryser av rädsla… Därefter anfaller den mörka varelsen med sina brinnanden käftar och allt blir plötsligt svart…

Du vaknar därefter upp med en kraftig huvudvärk och ser snabbt att aska har formats under dig… Du kan höra två namn i huvudet upprepa sig själv om och om igen: Grimvald Drakdräpe och Menuriel.

Du finner sedan ingen ro att stanna kvar där du är, utan beger dig så fort som du kan mot den lilla byn Biorngård i Vildland i Osthem.

Vinterns kyla har släppt taget kring Osthem, en ny tid, ett nytt år, ett nytt äventyr tar sin början…
Det är en vanlig dag som så många andra nuföriden när du anländer till byn Biorngård i Vildland. Du går till byns mjödstuga efter en lång tids resande, denne har fått besök från Truvangs alla hörn; alfer, dvärgar, riddersmän från Vastermark, hjältar från Mittland, bärsärkar från Osthem, till och med vitnervävare har tagit sig till Biorngård.

Du märker att flera utav gårdsmännen är uppjagade och bekymmrade över det plötsliga intresset för den lilla bondbyn. Samt att de flesta utav de vanliga invånarna anar ugglor i mossen och ryggar tillbaka snarare än att välkomna de som är på resande fot.
Det går rykten om att onda krafter är i gungning, vildmän härjar på slätterna och i skogarna. Biorngård skulle inte klara ännu ett härjningståg från dessa vildar, då de flesta krigarna är skadade eller döda…

Under tiden som du tillbringar i byn noterar du att fler och fler av de hitresta äventyrarna lämnar mjödstugan för att ta in på ett av de två värdshusen som finns i byn, speciellt då kvällen anländer till Biorngård. Du ser att byns lilla skara utav hirdmän tänder facklorna i byn och patrulerar två och två med ett sikte mot den enorma skogen till väst och de vidsträckta slätterna till öst.

Plötsligt uppstår ett brölande som du aldrig hört förrut, du märker hur flera utav de hitresta äventyrarna greppar tag om sina vapen… Alla säger samma sak; Vildfolk…
Rollpersonerna blir direkt ombetta att kasta sig in i strid för att försvara sig själva och byns överlevnad. Dessutom skrek mjödvärden att de som kämpade skulle få gratis mjöd i en vecka…

And its ON!!!

[pau]

synd på veckans mjöd då

[coca]

Ja den drack några andra upp

[Necrontyrian]

Ska bli spännande att testa detta.

[pau]

ja det va jättekul
stackars rickie dock

[coca]

Haha ja usch.. Men nu har han lärt sig något. Lika bra att dö nu när man inte är så höglevlad får se vad han vill spela som nästa gång...

[Gerdin]

ja det var en jämrans otur där. Problemet är att vi fortfarande behöver en slåssgubbe i gruppen.

[coca]

SO FAR... SO GOOD...

Det har nu gått en tid sedan våra vänner lämnade Vildvy och Grimvald Drakdräpe för att utföra stordåd, rädda Osthem och återförena Drakriddarorden. Deras resa har kantats av många faror och hinder som ständigt testat dem så kraftigt att ödestrådarna blev tunnare…

Resan tog dem först till byn Sotgap, där de fann den ondsinta dvärgen Nifulgel, och blev anfallna av Morgrim Dimbanes hirdmän. De segrade över hirdmännen och följde efter Nifulgel djupt ner i berget under Sotgap. De fann där en bortglömd dvärgstad tillhörande Dvorgel, som sedan länge varit död.
I Dvorgels fästning, djupt ner i de enorma salarna fann de en portal som skulle kunna vara en väg in till självaste Dimhall. De blev där tvungna att kämpa mot Dvorgels gast trots sin rädsla för att aldrig komma upp från bergets djup…
Dvorgel besegrades och begav sig återigen in igenom portalen som stängdes bakom honom. Men följeslaget var besvikna och uppgivna, trots ivrigt letande och att de var fast beslutsamma att finna Nifulgel, var han spårlöst borta.
Följeslaget begav sig sedan upp till Sotgap för att skymta en mörk skepnad, hålla en ung alf-flicka, försvinna i en kraftig dimma.

Våra vänner begav sig sedan sydöst mot staden Storhammar som är under ständig fara från vildmännen och deras ledare Gornak från de norra regionerna. Den nu gamla och svaga Torgrim Hammarsten, Storhammars Jarl, har anlitat följeslaget att besegra Gornak för att få stop på räderna mot Jarlens vackra stad och lidandet för hans folk. Vad Torgrim inte vet är att hans son, Torvald, har en egen agenda för vad som är bäst för Storhammar och dess folk…
Våra vänner blev ombedda att mot betalning föra Torgrim själv upp till Gornak och vildmännen, Torgrim skulle där möta sitt öde, och hans trådar skulle där brista. Genom detta åtagande skulle Storhammar återigen bli starkt och få ny kraft genom Torvalds styre, men följeslaget nekade detta och deras heder var upphållen, men ett nytt hot skapades i samma stund…

När följeslaget fann drakriddarlärlingen Rodrik, en krigare från Vastermark, i hirdlägret innanför Storhammars murar, fick våra vänner ett litet hopp om att de äntligen kunde finna en av Drakriddarordens mästare, en man vid namn Baldur Stormhjärta.
Rodrik följde med gruppen norrut för att finna Gornak och tillsammans skulle de besegra denna storslagna vildmanshövding. Att eventuellt finna Baldur i lägret gav hopp till Rodrik så han äntligen kunde bli en drakriddare…

Efter nästan en veckas resa fann de vildmännens läger i utkanten av den stora skogen. Lägret verkade nästintill övergivet, och obevakad, de ifrågasatte sitt mod och sina kunskaper, men bestämde sig för att om de ska få svar på deras frågor till slut lyckas rädda Osthem, måste de trotsa faran och beträda den förkolnade marken och bege sig in i fiendens boning…
Efter en mycket krävande strid mot de kvarvarande vildmännen, miste vitnervävaren Nadjinapa livet och gruppen förlorade en vän. Men uppdraget gav dem inte möjlighet att sörja den bortgångna ljusalfen, inte ännu i alla fall. Gruppen sökte igenom hövdingens boning och fann där det legendariska svärdet, Ragnadraug, som används för att tygla de odöda och skydda Trudvang från Dimhalls vilsna själar...

Med gruppens upptäckter i vildmännens läger, borde de kunna ställa Torvald till svars för sina illdåd mot sin Jarl. Men detta var ingen lätt uppgift, då han sänt ut hirdmän för att möta gruppen och ta deras liv innan ord kunde ges till Storhammar och dess Jarl. Detta visade sig vara en fara som vilken annan och följeslagets öde var ännu starkt trots motgångar.

Efter en välbehövlig vila på bonden Hrotgars gård i ett par dagar fann följeslaget nytt mod och beslutade sig för att återigen bege sig mot Storhammar och möta den tillförordnade Jarlen, Torvald Hammarsten, då fadern är sjuk och sängliggandes. Torgrim har inte lång tid kvar i Osthem…

Gruppen beslutade sig för att ta hjälp av Gerbanistemplet och dess Stormikjalter i staden för att finna en lösning, och ett möte ordnades tack vare Maurik och det påtagna hotet från mörkrets makter. Följeslaget mötte Stormikjalten Asvarr och Jarnbrotirn Egrim för att få svar på sina frågor utanför stadens hirdmän och hotet från Torvald. Men mötet resulterade bara till ännu fler frågor;
- Kan verkligen Shurd bringa fram Havafall med hjälp av Ödesstenen?
- Vilka är Morgrim Dimbane och Asa, och vad är deras roll i det hela?
- Vilka är Mästerdrakarna?
- Vad har Hvergalift och Kaosgudarna med Shurd att göra?
- Vad menas med alla de drömmar och mystiska syner de får?

Hur kan följeslaget rädda Trudvang när det ständigt uppkommer fler hinder, deras fiender blir fler och Drakriddarorden är bruten?
Endast ödestrådarna styr vad som komma skall… må de inte vara nyckfulla…

[coca]

WHEN DARKNESS COMES...
THE DRAGONKNIGHTS WILL RISE…
AND THE STONE OF DESTINY WILL ONCE AGAIN BE WHOLE…

PART 1

Efter långt om länge tog följeslaget på sig ansvaret att uppsöka Torvald Hammarsten som nu blivit tillförordnad jarl i Storhammar då hans far, Torgrim, insjuknat plötsligt. Med nyfunnen hjälp i den mystiske Dalke och från Gerbanistemplet och dess Stormikjalt Asvarr. Begav sig det förstärkta följeslaget mot Hammarstädet för att få svar och få ett stopp på Torvald och hans hirdmäns styre i staden…

Efter att ha sett vilka fienderna är i Hammarstädet, i den vitnerväverskan Asa, och den ännu oidentifierade mörkeralfen hon hade i släptåg, som nu kidnappade Torgrim in igenom en dimgrind in till självaste Dimhall, blev Torvald lämnad ensam att slåss mot våra tappra hjältar…

Det omfattande slaget vanns med hjälp utav mod, skicklighet och den gudomliga kraft som Asvarr bar med sig, utan honom kunde lika gärna ödestrådarna för följeslaget ha brustit denna dag. De besegrade Torvald och hans hirdmän, som köpslog om sitt liv så han kunde visa vägen till Törnglänta, den snabbaste vägen till alfstaden Ulvinaja. Våra hjältar godtog erbjudandet men gjorde det klart för Torvald att om han skulle bryta sitt löfte, så skulle de inte längre vara nådiga…

Så våra hjältar slickade sina sår och beslutade att ta med förrädaren ut genom Hammarstädets katakomber för att sedan bege sig till Sotgap…
Väl på väg mot byn Sotgap mötte de en märklig man, Harald Nyborg, och hans träl Jöns, de båda var jagade av stråtrövare, men tacka vara följeslaget var de nu säkra, iaf för stunden…

När gruppen anlände till Sotgap och fick nyfunnen säkerhet, och möjlighet till att förnya deras förråd utav pilar, vapen, förnödenheter och annan utrustning. Följeslaget såg då en grupp bestående av män iklädda mörka kåpor bege sig ner i berget under Sotgap, och gruppen visste sedan tidigare att Egrim och hans järnhandsriddare vaktade dvärgstaden under jord… Hjälten från Mittland, Maurik, valde att följa efter i snabb takt, och resten av följeslaget anslöt kort därefter, vilket va tur då de mörka männen hade onda uppsåt och stred mot de heliga krigarna i underjorden och hade det inte varit för följeslaget hade de antagligen lyckats med sitt uppdrag. Den siste järnhandsriddaren Vretgeir, skickade därefter in gruppen i Dvorgels boning för att leta efter de vilsna krigarna som gått in i mörkret för att finna portalen långt ner i mörkret…

Efter nyfunnen kunskap om Garuuk’s öga, blev gruppen anfallna av grottormar och buratjadvärgar titt som tätt, och följeslaget valde att bege sig djupare in i berget för att undersöka blodspår och om de kunde finna ägaren till järnskölden som låg blodig i Dvorgels tronsal… Men bergets mörka gångar och grottormens näste var gruppen övermäktig och de valde att återigen bege sig mot ytan.
På vägen ut mötte de den siste järnhandsriddaren Hrafvald som agerade utan sans o förnuft, svingade sitt svärd vilt om kring sig. Han hade sett något fasansfullt odjur, vilket lämnat sina spår på krigarens rustning… Följeslaget hörde kort därefter ett sådant vrål de aldrig kunna föreställa sig… de börja därefter springa mot utgången för de visste nu att Eldsjäl hade vaknat…

Följeslaget anslöt med järnhandsriddarna och lämnade Dvorgels boning i bergets djup, och begav sig upp till Sotgap. De såg där att Dalke hade nu lämnat gruppen av okänd anledning och flytt Sotgap och följeslagets uppdrag. En medlem mindre bestämde sig gruppen för att ta nattens vila i Skydd av Sotgap istället för skogen och längs vägarna som den senaste veckan erbjudit…

Dagen därpå var saken avgjord, gruppen fick bege sig till fots den resterande vägen för att kunna nå Törnglänta, resan skulle ta två dagars tid och följeslaget lämnade sin vagn och deras tunga packning kvar i Sotgap. Gruppen kände att de var nära sitt mål… Väl i Törnglänta kunde de nå Ulvinaja och således tala med Menuriel och rädda henne från mörkrets makter, men ödestrådarna var nyckfulla och deras resa blev inte riktigt som de trodde…


Fortsättning följer…

[pau]

eep! resan blev verkligen inte som vi trodde men med ett awesome slut ändå! ;D längtar till nästa spelning!

[coca]

Shurds Öga

Våra hjältar befann sig efter en lång resa utanför drakriddarnas bortglömda fäste; Drakhallarna... En plats som skulle visa sig vara viktigare än någonsin.

Efter att ha passerat en försvarsmur av hotfulla och skräckslagna statyer delvis skapade av braskeltupparnas förmågor klev hjältarna in genom den enorma öppningen för att träda på bortglömd sten.
Alven Tarkakaari och hans trogna följeslagare virannerna Nani och Rodrik, mittländaren Maurik, och den nyfunna vännen; dvärgen Grombat begav sig i i de upplysta gångarna så fort de funnit mod nog...
Genom märkliga facklor som ständigt brann längst med väggarna utan att värma våra hjältar, kunde de se i de ödsliga gångarna, de tomma sovsalarna och de rensade rustningskammarna.

Den ena mystiska upptäckten efter den andre uppenbarade sig under hjältarnas tid nere i drakhallarnas gångar och salar. De fann legender i form av journaler, drakmästarnas sal, och även en staty som dolde mer än vad hjältarna kunde förutse, en hemlig gång som ledde rakt ner i underjorden, en mörk gång kantad av blod och förbannelse, en gång skapad av den siste drakriddaren, Asbiorn... numera känd som Morgrim Dimbane, Shurds främste att frambringa Hvergalift, alla världars undergång...

Djupt nere i underjorden fann de en grotta som sipprade av ondska och blod från den mörka mästaren. På en altare i en pool av mörkt blod låg Morgrims kropp sargad, skändad och säkerligen frivilligt offrad till mörkret och kaosgudarna.

När den orädde Maurik betredde den mörka poolen, reste sig dess väktare till liv och flertalet blotresar anföll hjältarna, inte nog med detta frammanades en dimgrind vars öppning verkade skickat en hord av Dimbanes skuggkrigare, nu starkare än någonsin... Efter en tapper strid i den mystiska grottan lyckades hjältarna stå som segrare, men Dimbanes kropp gick förlorad in i dimgrinden. Men gruppen lyckades ta ringen från Dimbanes hand samtidigt som dimgrinden slöts sig runt dennes arm som samtidigt blev till aska...

Gruppen begav sig därefter återigen upp till den stora sal vars drakstaty gett dem ännu en syn om vad som komma skall, men nu har en ny gång uppenbarat sig i mörkret i den enorma salen... en smal gång kantrat av gamla strider och spindelnät. Hjältarna begav sig med hull o hår med deras svärd och yxor i högsta hugg genom näten. De fann sig tillslut i en enorm sal någonstans i berget. Denna grottsal var säkerligen stor som flertalet långhus, grottan kantades av spindelnät, rankor och död från krigare, plundrare och drakriddare. Ett tydligt månljus lyste genom taket mot grottöppningen de kom ifrån och grottans golv slutade i ett stup. Hjältarna skymtade vid stupet en enorm drakskalle i ben täckt av spindelnät och genom denna upptäckt möttes hjältarnas farhågor om vad som spunnit dessa nät; tre enorma spindlar stora som oxar uppenbarade sig och endast genom ödets kraft lyckades hjältarna överleva denna fara, och i mörkret nedanför stupet finna något som skulle förändra dem för alltid...

Efter ett vad som verkade vara ett snöpligt fall ner på en klippkant upptäckte världsvane Grombat något klotformat objekt dolt i spindlarnas näste, det var kompakt rokjärn, men samtidigt var den slät som gudarnas anleten, dess kraft förbryllade dvärgen när han plockade upp den och verkade försvinna för en stund in i dess makt. Grombat stoppade därefter ner den mystiska artefakten i sin ryggsäck och verkade därefter obekymrad och ovetande om vad han hittat och återfört till Trudvang

När sedan hjältarna skulle bege sig ifrån Drakhallarna uppenbarade sig en alv, en illmalaina, iklädd i drakriddarnas mantel och bärande ett spjut skapat för en kung. Denna drakriddare visade sig vara sänd från Grimvald Drakdräpe själv... med ett ödesdigert budskap från hans drömmar.

Athi, vars alvens namn var, berättade vad Grimvald ålagt honom och hans nu döda ordensbröder, först nu förstår han och de andra hjältarna vad Grimvald menade...

"Rädda de fem från lidande, från dimman, och från mörkrets blick...
Genom detta kommer de aldrig bli de samma...
Hvergalift kommer att vara i deras händer...
Låt drakens öga inte falla i mörkret..."

Efter en natt av diskussioner och berättande om vad som hänt hjältarna, begav de nu tillbaka mot Kopparboda för att återigen samla Drakriddarorden för att skydda Shurds öga mot mörkrets legioner...

Fortsättning följer...